förlåt mamma

Jag vet inte längre. Jag vet inte vad jag vill och jag vet inte egentligen vad jag tappat längs vägen men jag antar det är mig själv. På något sätt har jag alltid varit naiv. För naiv för att förstå jag är deprimerad, för naiv för förstå jag är för trött för hålla kvar och för naiv för att tro att inget kommer slå tillbaka. Men sen kommer det. Motståndet. Som en jävla tsunami som slår mitt bakhuvud i en betongvägg och jag förstår inte riktigt var det kom ifrån. Varför vill jag sluta med det enda som gör mig lycklig? Jag börjar glömma. Men allting har bara försvunnit. Glädjen har försvunnit. De säger till mig att aldrig göra något jag inte tycker om men om jag inte tycker om livet i sig själv vad ska jag göra då? Kanske har de rätt. Kanske ser jag ut som cement för jag aldrig ler och kanske är jag helt utan personlighet för vet ni vad? Jag vet inte själv längre. Vem är jag? Jag vet inte. Hur ska jag någonsin lyckas med det jag vill om det jag vill inte är vad jag egentligen vill? Det är fysisk smärta. Jag lovar dig, det gör ont. Saknaden av mig själv gör ont.

Namn:
Kom ihåg!
Vad är din email? (Bara jag som ser)

Har du någon blogg/hemsida?

Här får du skriva av dig!